Tomten är den populäraste gestalten i folktro. Honom kunde man hitta hemma i sitt egna hus, uthusen eller stallet. Oftast bodde han där det var varmt och mjukt, som i höet eller bland hästarna. Tomtegubben som han också kallas är inte alls lik jultomten som är det vi tänker på när vi hör ordet tomte. Jultomten har ingenting med nordisk folktro att göra. Från början var han ett katolskt helgon, Sankt Nikolaus som på sin dödsdag den 6 december delade han ut gåvor. Tomtegubbens uppgift var att skydda och hjälpa till på gården han bodde på. Gårdarna som hade turen att ha en tomte hade mycket bättre skörd, därför kallas han ibland för ett fruktbarhetsväsen. Gårdstomtar är också väldigt vresiga och om någon inte skötte gården rätt kunde man få en örfil eller spark i baken. Oftast bar han grå kläder och luva och ansiktet var skrynkligt med ett vitt eller grått skägg. Utseendet ändras lite beroende på var han bor, ibland är han renrakad och ibland bär han en röd luva. Tomtar var väldigt små i längden, nästan som ett barn, men hade förmågan att blixtsnabbt bli jättestora om de ville. Förutom att se till att det växte bra på åkrarna hjälpte han till med både det ena och det andra som fanns att göra på gården. Nedan finner du två vanliga sägner om gårdstomten.

Sucka ej för litet strå

Den lille gubben kom och bar på ett enda litet strå och suckade mycket djupt över sin tunga börda.
“Det var inte mycket att sucka för.” sa bonden.
“Ja, var det inget att sucka för så ska du inte få något att sucka för.” svarade tomten. Sedan försvann han med sitt strå. Istället började han dra säd från gården, och hur mycket bonden än arbetade fick han knappt någon säd. Detta berodde på att tomten förvrängt hans syn. Vad som liknade ett strå var i själva verket ett stort lass med säd. Ibland möttes två tomtar med var sin börda de stulit från varandras husbönder. Då började de slåss, och den segrade kom sedan gärna fram till sin husbonde för att skryta om hur duktig han varit. Anledningen till att att det stora lasset bara sett ut som ett strå var för att tomten skulle kunna komma undan från den andre bondens gård.

Bonden som gömde smöret

Gårdstomtar älskar att ha en klick smör på sin gröt. En dag hade bonden gömt smöret under gröten. När tomten skulle äta sin gröt och såg att inget smör fanns blev han så arg att han vred av huvudet på den finaste kon. Trots ilskan åt han upp gröten och till sin förvåning fann han smör på botten av skålen. Tomten fick så dåligt samvete för vad han gjort och letade därför upp en ny ko. Han var också väldigt envis och vandrade från gård till gård tills han hittade den perfekta. Den ko som var lika bra eller bättre än den han vridit huvudet av.

Idag finns inte tomtegubben kvar. Som jag sa  förut så är dagens tomte egentligen Sankt Nikolaus som också delade ut gåvor precis som dagens jultomte. I Sverige hör vi sällan namnet Sankt Nikolaus i varken böcker eller filmer istället får vi lära oss att han heter jultomten. Jultomten är som vi alla vet en väldigt känd figur, en av de kändaste, men har ingenting med gårdstomten att göra.