Kejsarens nya kläder från 1837 är en av den danske författaren Hans Christian Andersens mest kända sagor. Den handlar om en kejsare som blir lurad när han ska få nya kläder uppsydda av två skräddare. Enligt skräddarna är tyget de använder osynligt för mindre begåvade personer och eftersom ingen vill bli betraktad som obegåvad låtsas alla att de ser kejsarens kläder. Den enda som vågar säga vad alla ser är ett litet barn, som ropar att kejsaren är naken. Så småningom får barnet medhåll från resten av folkmassan och avslöjar på det sättet skräddarnas bluff.

Sagans budskap är tydligt – att vi människor, i synnerhet vuxna, bryr oss för mycket om vad andra tycker om oss. Det är detta mönster som skräddarna utnyttjar när de lurar alla och som måste brytas för att bluffen ska kunna avslöjas. I Kejsarens nya kläder är det ett barn som vågar säga vad ingen vuxen vågar säga. Med andra ord gör barnet rätt medan de vuxna gör fel och det får mig att fundera över vem Andersen vill rikta budskapet till. Är det till barnen, för att få dem att inte vilja bli som de vuxna i sagan när de växer upp, eller är det i själva verket till de vuxna, för att få dem att ta efter barnet och sluta vara så rädda för att säga vad de tycker?