Näcken var ett övernaturligt väsen som tillsammans med Sjörået/Sjöfrun och diverse andra vattenväsen bodde i vattendrag, sjöar och hav. De var precis som andra väsen normgivade, skötte vi oss hjälpte de oss men annars kunde människorna råka illa ut. Om en ung trolovad kvinna var på väg hem i skymningen kunde hennes bortreste fästman plötsligt gå bredvid henne. Näcken var en stor förförare och försökte få med sig kvinnan genom att visa sig som hennes fästman.

Bilden av Näcken är oftast en naken man, sittandes på en sten och spelar på sin fiol. Men detta var inte hur han såg ut i den gamla folktron. Han badade sällan näck eller visade sig utan kläder. Ofta kom han upp ur vattnet i grå kläder och en röd luva, ganska lik gårdstomten. Han var en mästare i konsten att förvandla sig och kunde göra sig antingen gräsligt ful eller som en ståtlig man. Ibland kunde man se en hov eller klöv vilket berodde på att han precis som trollen gärna förvandlar sig till ett djur. Oftast framträdde han som en häst, och i södra Sverige kallades näcken för bäckahästen.

Näckens största önskan var att dränka folk. Han låg gömd i älvar, forsar, sjöar eller hav och spelade på sin fiol för att lura ner människor i vattnet. En annan sak näcken gärna gjorde var att lära ut sin spelkonst till andra men dessa melodier kunde vara väldigt farliga. Människorna som sedan dansade till musiken fick inte sluta förrän de dog eller benen var så slitna att det bara var korta stumpar kvar.

Som häst vill han också dränka människor. Barn hoppade på hans rygg och sedan sprang han snabbt till närmaste vattendrag. Ropar ett barn “Kors så fort han springer!” måste han skynda sig ännu snabbare för han tål inte det kristna ordet “kors”. Andra sätt att få bort honom var att sticka en kniv i marken, kasta sten i vattnet eller spotta tre gånger. Sedan läsa en formel som kan lyda så här: “Näck, jag binder dig, medan jag är nere.” Eftersom alla väsen måste lyda magiska befallningar kan han inte längre skada någon.

Erik Johan Stagnelius anses idag ha varit sin tids största diktare. Han dog mycket ung och var redan död då hans dikter gavs ut. Som barn gick han inte i skola vilket inte var ett större problem då han hade tillgång prästgårdens stora bibliotek. Efter ett par år av studier vid olika universitet fick Stagnelius jobb på ett ämbetsverk i Stockholm. Det var där, i hans hyresrum han hittades död. Många sa att han hade problem med sprit och kanske även droger. I många av hans dikter kan man se att han längtade efter kärlek, ett exempel är Näcken.

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:

”Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga –
aldrig skådar dem ditt öga.”

Tårar gubbens anlet skölja
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
spelar mer i silverbäcken.

 

Public Domain
Näcken
Ernst Josephson 1882